ceeliiinee

All jävla skit. 

Vet fan inte vart man ska börja?? 

Men de måste ju vara en grej vissa personer har att bara hacka på mig hela jävla tiden. Att man ska få skit för saker man inte ens gjort, att man ska behöva leva i ett liv fullt av en jävla massa lögner. De är fan inget liv jag vill leva. Vill kunna leva ett liv utan all jävla skit, utan alla jävla lögner, ett liv där man kan lita på sina vänner. Men inte fan får man ha de livet. Alla tror att mitt liv är så himla perfekt och jag har de så himla bra. Men att visa en sak och känna en annan. Jag kanske ser ut att må bra, men inom mig så finns all den sorgen och smärtan som jag döljer hela tiden. De kommer bara nytt och nytt hela tiden. Mitt liv är nu uppbyggt på lögner, falska människor, en jävla massa skit, hat och ryckten. Jag börjar undra vafan de är för fel på mig, vad jag gör för fel ? De skulle vara så mycket enklare att leva livet om jag visste vad som var fel hela tiden, men eftersom inte någon förklarar för mig så kan jag inte bättra mig mer. Jag vet inte vad jag ska göra för att få folk nöjda. 

Jag kan inte räkna ut allt själv, jag behöver hjälp. Men de är lite svårt, när man inte får den hjälpen man behöver, då kan man inte klara av saker! Efter alla dessa år har jag gått igenom så jävla mycket skit, fått så mycket skit, tyvärr har jag även tagit skiten som vissa gett mig. 

Jag har varit de där barnet som fått flytta mycket, behövt byta dagis/skola osv. Jag har förlorat många av mina vänner pga de här.

Jag har inte växt upp med min riktiga pappa, jag har haft en annan som tagit hand om mig som om jag vore hans egna barn. Jag kallar honom "pappa" för han är som min pappa. 

Min riktiga pappa, han är bara en vanlig jävla människa för mig nu, jag vill egentligen inte ha något med honom att göra. Men jag va så jävla säker på att allt skulle bli bra om jag kunde få träffa honom, o börja ta upp kontakten med honom. Men de tog kanske 2-3 månader sen va han borta igen. Han kan bara dra åt helvete rent ut sagt. Gud sände mig en idiot till pappa, men han sände mig även en annan " pappa " som jag älskar något otroligt mycket, allt han gjort för mig alla dessa år. Han har varit en del av mitt liv i 10 år och jag ångrar inte 1 enda minut av den tiden vi haft tsm. När jag var liten så bodde jag mycket hos min mormor o morfar eller min morbror. Mamma jobbade ofta sent. Träffa henne inte så mycket som jag hade velat göra, men de är sånna saker jag inte kan göra något åt idag ! Idag vet jag att jag kan träffa min mamma så ofta jag vill, men problemet är att jag bara stöter bort henne hela tiden. Jag är aldrig hemma, de ända jag gör är att sova hemma. Jag klarar inte av att leva de här jävla livet längre, jag vet att jag har en familj som älskar mig och försöker göra allt för mig. Men jag tar inte emot de längre, jag är sjukt ledsen över de men jag vet inte vad jag ska göra åt saken. De är bråk hemma titt som tätt, de är skit i skolan, skit på träningarna, skit med vännerna. Jag vet inte vad jag har kvar. Ett tomt och brustet hjärta, som väntar på att få bli bra igen. Men när de händer, de har jag ingen aning om. Om jag nu ska behöva leva de här livet tills jag dör så får jag väl fan göra de, men jag vill inte. Vet inte vem jag ska prata med längre, vill inte att mina vänner ska må dåligt för att jag gör de, dom ska inte behöva oroa sig. Jag får försöka lösa allt själv, men de lär ta hur lång tid som helst. När ett liv som mitt, rasar gång på gång, såfort jag bygger upp de. Då måste de ju vara något som är fel. När jag mår som jag gör, när jag går o lägger mig varje kväll, önskar att aldrig mer vakna upp. När jag vaknar upp så hoppas jag på att dagen ska gå som en dans på rosor, men inte gör den de, jag kämpar mig igenom varje jävla dag. Många hinder, många problem, mycket som händer. 

En skolgång som går åt helvete, ett liv som är rasat... Alla tankar som flyger runt i mitt huvud, all skit som finns där... Jag tänker inte på annat än den skit som finns, o de kommer bara in mer o mer dåligt.. Inget positivt finns där, o för att få tbx min positiva sida igen vet jag faktiskt inte vad jag ska göra.. Allt va så jävla perfekt, sen hände något o nu har jag hamnat på botten igen. Folk säger, " ta de lugnt Celine, allt kommer att bli bra ", men nej. Dom vet inte ett jävla skit, dom vet inte min sanna bakgrund. Jag har som sagt inte haft den uppväxt jag ville ha, jag har haft en väldigt annorlunda uppväxt... Men en sak är säker, jag skulle aldrig låta mina barn få uppleva de jag upplevt... 

Jag kämpar varje jävla dag, jag försöker se glad ut. Men jag har kommit till den där punkten då allt är piss o pina, då jag är jävligt överkänslig. O de är sånt som dom i min närhet får förstå och stå ut med.. Jag har ett tungt, jobbigt och stressigt liv just nu, jag kan inte göra något är den saken. Hur mycket jag än vill att de ska va bra, så går inte de just nu.. 

Jag ska börja prata med folk som inte vet ett skit om mig, som jag inte känner... Jag ska sitta i dom där jävla mötena utan att knappt förstå vad jag gör där.. Jag måste göra de här. Men jag kan inte klara av de själv, jag behöver ha så mycket hjälp som möjligt.. Jag älskar mina vänner de gör jag verkligen, men när dom inte kan acceptera mig för den jag är, då vill jag inte ens försöka vara gullig o rar mot dom.. Mina äkta vänner stannar hos mig hur jobbigt jag än har de och hjälper mig, medans mina falska tror att allt blir bra genom att bara skriva " jag finns här om du behöver mig ".. Deklart som fan jag behöver mina vänner när jag mår skit, jag behöver dom hela tiden. Som stöttar mig och tror på mig. Som står vid min sida vad som. 

Som alltid säger dom där rätta orden. Jag behöver mina vänner för att klara av min vardag. O sen tror dom att jag står kvar på samma ställe som jag stog innan när dom behöver mig..

Jag må förlåta jävligt mycket, men när mina vänner skiter i om jag mår dåligt, då skiter jag i när dom mår dåligt och behöver mitt stöd.. Jag ger de jag får, jag ger inte utan att få. Jag vill bara ha tbx mitt liv, de är allt jag önskar ! Resten är bara skit...